Trasiga kärnkraftverk känns som slutet

Klockan är 02.08 och jag ligger vaken, kan inte sova. Tänker på veckan som gick, nya idéer, ett oväntat samtal, ett uteblivet möte, resor, tennis, någons röst jag vill höra mer av.

Någonstans i bakhuvudet finns också en känsla av obehag som är svår att skaka bort. Rubrikerna om katastrofen i Japan flimrar förbi, "10-tusentals döda", svårt att förstå - något som bara ser ut som siffror. "Ett nytt Tjernobyl". "Det blir värre och värre". Är detta bara början? Trasiga kärnkraftverk känns någonstans som slutet. Hur säkra är för övrigt våra egna? Slår ifrån mig dessa tankar och fortsätter drömma om resor till solen, repetera tennistaktik samt klura på vilken outfit jag skall välja till veckans kanske intressantaste möte.